När Oscar De La Hoya den 3 maj möter Yuri Boy i Las Vegas kan det vara sista gången vi får se den flerfaldige mästaren äntra boxningsringen. Amerikanen har flera gånger deklarerat att han tänker lägga handskarna på hyllan när han fyller 30. Något han gjorde i februari i år.

Det är svårt att placera Oscar De La Hoya i ett fack. Han spelar golf, gillar att sjunga och drömmer om att bli arkitekt. Men han är också boxare med en fotomodells anletsdrag och mästare i en sport många vill förbjuda. Kanske är det därför som kvinnorna älskar honom.

Den 30-årige amerikanen har ett OS-guld och flera världsmästartitlar i prisskåpet hemma i Los Angeles. Oscar De La Hoya har imponerat i alla matcher han gått som professionell, men blir ändå ofta kritiserad av folk som tycker han är feg. De menar att han medvetet undviker svåra motståndare. Men inte ens hans största kritiker kan förneka att han har givit boxningen en ny publik: kvinnorna.

Omkring 30 procent av dem som ser Oscar De La Hoyas matcher på betal-TV är kvinnor. Hur många som följer honom live vet ingen, men alla skrik och bh:ar som kastas upp i ringen tyder på att de är många.

-Jag har en stor samling push-ups hemma, sade Oscar De La Hoya vid presskonferensen inför den senaste matchen mot landsmannen Fernando Vargas i Las Vegas.

Nummer 1 pound for pound

Den 180 centimeter långe Oscar De La Hoya är i dag världens mest kände boxare i weltervikt och nummer ett när det gäller "pound for pound". Några gånger har matcherna avgjorts på poäng och det har varit nödvändigt med välvilliga domslut för att rädda honom och den business han representerar. De La Hoyas matcher påminner mer om showbusiness än om boxning. Exemplen på hans popularitet är många.

En gång när stjärnan var i Las Vegas såg två tjejer honom i en limousin. För att fånga Oscar De La Hoyas uppmärksamhet och för att få varsin autograf slog de sönder bakrutan på bilen. En annan gång såg en tjej honom på en bar i samma stad. Hon tog av sig tröjan och gick fram till hans bord. Oscar trodde att hon ville ha tröjan signerad, men istället bad hon boxaren skriva sin autograf direkt på brösten. Det gjorde han långsamt.

Amerikanen gillar den här typen av uppmärksamhet. Oscar De La Hoya har alltid haft ett bättre förhållande till sina kvinnliga beundrare än till de av manligt kön. Allt började med föräldrarna.

Pappa Joel, son till en mexikansk emigrant som kommit till USA under tämligen äventyrliga förhållande, började arbeta som sexåring. Vid 18-års ålder var han en medelmåttig amatörboxare som tvingades lämna ringen för att försörja sig som murare. Pappa Joel var en hård man i klassisk mexikansk anda, en äkta macho.

När han såg en äldre kusin slå lille Oscar så att denne började gråta sade pappa Joel åt honom att riktiga män gråter inte. Sedan tog han med sonen till träningslokalen för att lära honom boxas.

Mamma Cecilia var sin makes raka motsats. Hon var kärleksfull och mjuk och lärde Oscar att sjunga och teckna. Ofta kramade hon sonen så hårt att han nästan gjorde sig illa. När fadern såg det skämdes Oscar.

-Mamma, jag är för gammal för det här, sade han och försökte få pappa Joels gillande.

Föräldrarnas roller kunde inte ha varit mer tydliga. Pappa Joel stod för disciplinen, det hårda arbetet och de många utskällningarna. Han gav aldrig ett minsta tecken av uppskattning. Mamma Cecilia å andra sidan var den kärleksfulla modern som gjorde allt för att stödja sonens boxningsambitioner.

Vid 14-års ålder mötte Oscar De La Hoya en åtta år äldre amerikansk marinsoldat i boxningsringen. Soldaten fick genast in en fullträff som träffade De La Hoya hårt över näsan. Efter det slaget bytte Oscar utseende. Han såg farlig ut. Det blev en massaker. När gong-gongen slog var soldatens ansikte täckt av blod.

-Jag gillar inte att bli träffad i ansiktet, svarade De La Hoya på frågan vad det var som hade fått honom att tända till.

Mamman död i cancer

Sedan rasade Oscars värld samma. Mamma Cecilia gick till doktorn och fick diagnosen bröstcancer. Hon var döende när hon 1991 följde med sonen till Goodwill Games i Seattle. Från ena ringhörnan försökte hon stödja Oscar som hon alltid hade gjort och skrek: "Slå ner honom!". Det var inget riktigt skrik, bara en ynklig viskning men Oscar sade att han hörde henne jättebra. Kort därefter avled mamma De La Hoya 38 år gammal.

Sedan var det dags för OS i Barcelona 1992. Oscar De La Hoya vann ett hett efterlängtat guld. Efter segern bjöd han publiken på ett märkligt skådespel. Inga glädjehopp eller omfamningar av tränaren. Istället föll han ned på knä mitt i ringen, grät och talade med mamma Cecilia. "Vi gjorde det, mamma."

Det var inte första gången, och inte heller den sista, som boxningspubliken världen över skulle få se honom göra detta.

Oscar De La Hoya blev proffs direkt efter de olympiska spelen i Barcelona. Han var en mästare och väl medveten som sitt eget värde. Han vann sina två första matcher som professionell på 100 sekunder respektive fem minuter. The Golden Boy, som omgivningen kallar honom, behövde knappt ett och ett halvt år för att vinna sin första världsmästartitel. Det hände den 5 mars 1994 när De La Hoya blev världsmästare i super lättvikt (WBO) efter att ha besegrat dansken Jimmi Bredahl på teknisk knockout i tionde ronden.

Redan då låg De La Hoyas gage på fler miljoner dollar per match. Efter en stark defensiv mot italienaren Giorgio Campanella, mötte De La Hoya den 29 juli 1994 Jorge Paez i en match om det lediga bältet i lättvikt (WBO). Han vann på knockout i andra ronden. De La Hoyas stil, baserad på en rad snabba slagserier och en dödlig vänsterkrok, gjorde honom till en stjärna i ringen.

Efter vinsten över Paez har det nästan inte gått ett enda år utan åtminstone en match värd att minnas. I maj 1995 kunde De La Hoya lägga titeln som världsmästare i lättvikt (IBF) till meritförteckning. Ett år senare mötte han Mexikos nationalidol Julio Cesar Chavez om titeln i superlättvikt (WBC). Redan i inledningen av matchen skapade De La Hoyas jabb ett jack ovanför den mexikanske mästarens öga. Resten blev ett blodbad. Chavez var täckt av blod när domaren valde att bryta matchen i fjärde ronden. Stora röda fläckar syntes då i ringen.

Räddad av domarna mot Whitaker

I april 1997 var Oscar De La Hoya med om sin karriärs kanske hittills mest kontroversiella händelse. The Golden Boy mötte den regerande världsmästaren i weltervikt Pernell Whitaker om titeln i WBC. Det var en hård match, som Whitaker dominerade under stora delar innan utmanaren De La Hoya lyckades utjämna efter att ha varit nere för räkning i den nionde ronden. När gong-gongen ljöd trodde många att Whitaker hade försvarat titeln. Men med ett mycket omdiskuterat utslag gav domaren segern till De La Hoya med siffrorna sex mot fyra.

I juni 1998 nådde Oscar De La Hoyas popularitet nya höjder i en match i El Paso mot Patrick Charpentier. The Golden Boy vann på knockout i tredje ronden över fransmannen inför 50 000 åskådare i ett fullsatt Sun Bowl. I september samma år var det dags för returen mot Chavez. Det var en match som Oscar hade längtat efter.

-Jag ska en gång för alla visa vem som är den starkaste och tysta dom som inte tror jag kan boxas", sade Oscar De La Hoya inför mötet med sin barndomsidol Julio Cesar Chavez.

Matchen gick i Las Vegas inför en publik som till stor del hejade på mexikanen. Men De La Hoya visade prov på snabbhet, taktiskt förnuft och dödlig effektivitet. Hans tvåhandskombinationer kunde ha slukat vem som helst. Chavez blödde kraftigt från munnen när matchen bröts inför den nionde ronden.

I februari 1999 var det dags för en ny svår match och ytterligare ett kritiserat domslut. Fighten stod mellan den tekniske Oscar De La Hoya och ghanesen Ike Quartey med sin långa jabb. Både boxarna gick i golvet och fick ta räkning. På slutet pressade amerikanen Quartey hårt, men han slog sig trött och lyckades inte avgöra. Den tolfte och sista ronden räddade De La Hoya med ursinnes kraft och tre välvilliga domare.

Ett år senare var det dags för De La Hoya, som då varit WBC-mästare i fem år, att för första gången möta Felix Trinidad, puertorikanen med den vassa knytnäven. Den gången gick domarna emot De La Hoya som i sin 20:e match om mästarbältet alltså förlorade. En förlust som dock gav honom 200 miljoner kronor.

För två år sedan lyckades Oscar De La Hoya med det som Paolo Roberto inte klarade av: att besegra spanjoren Javier Castillejo. Fighten gällde mästartiteln i super weltervikt (WBC). En match som De La Hoya vann på poäng och därmed tangerade Suger Ray Leonards och Thomas Hearns rekord. Alla tre boxarna hade då vunnit fem titlar i fem olika klasser.

Det senaste bältet tog Oscar De La Hoya i september förra året i en match mot landsmannen Fernando Vargas. Genom en träffsäker vänsterkrok i elfte ronden golvade han den numera dopingmisstänkte Vargas och behöll därmed titeln i superweltervikt (WBA och WBC).

Oscar De La Hoyas karriär som professionell boxare går nu mot sitt slut. The Golden Boy har flera gånger sagt att han tänker lägga handskarna på hyllan när han fyller 30. Något han gjorde den 4 februari i år. För honom har boxningen aldrig varit ett mål, bara ett medel för att komma bort från de illa beryktade kvarteren i East Los Angeles. Tack vare boxningen har han kunnat skriva in sig i de mest exklusiva golfklubbarna i USA, umgåtts med filmstjärnor och träffat presidenter.

Inte främmande för plastkirurgi

När De La Hoya lämnar ringen kommer boxningen att vara ett minne blott. Han har själv sagt att han inte skulle tveka en sekund att gå till en plastkirurg om en motståndare förstörde hans ansikte. Ett uttalande som gjort honom till allt annat än populär bland sportens puritaner. De som värderar ett slag efter dess hårdhet och ser ärr och sönderslagna näsor som troféer.

Efter boxningskarriären väntar en ny inom showbusiness. Film och musik är vad Oscar De La Hoya vill ägna sig åt i framtiden. Han ser sig själv som en ny Ricky Martin och gav förra året ut singeln Ven a Mi som toppade Billboards Latintopp. Det har ryktats om en turné men inget är i dagsläget bestämt.

Oscar De La Hoya har också en annan dröm: att bli arkitekt. Modern lärde honom att teckna och boxaren har flera gånger sagt att han skulle vilja använda den talangen i sitt yrke.

Vem vet, när Oscar De La Hoya drömmer ser han kanske sig själv ta emot examensbeviset i arkitektur. Kanske knäböjer han precis som vid OS 1992 och säger:

-Vi gjorde det, mamma!

© ANNIKA CARPMAN