Italienska ligan skulle ha börjat i söndags. Så blev det inte, utan premiären är framskjuten till den 15 september. Varför? Alla klubbar hade inte lyckats sälja TV-rättigheterna till sina hemmamatcher.

Utan TV-bolagens pengar har klubbägarna inte råd att betala ut skyhöga löner till spelarna. Romas Gabriel Batistuta toppar löneligan i Italien med 94 miljoner kronor om året.

Kanske börjar ändå marknaden mättas. Inför årets ligastart har klubbarna i Serie A sänkt sina lönekostnader med i genomsnitt 17 procent. Parma, som förra året lade ut mer pengar på spelarlöner än vad klubben tjänade, har nu minskat löneutbetalningarna med över 40 procent. Trots det håller lönerna på att knäcka den italienska fotbollen. Förra säsongen spenderade lagen i Serie A sju miljarder på spelarlöner. Det motsvarade 72 procent av ligans totala intäkter.

I Italien är fotbollen big business. På tidningen France Football's lista över världens 20 högst betalda spelare är nio verksamma i Italien. Innan Ronaldo skrev på för Real Madrid var de tio. Rivaldo, Maldini, Schevchenko, Vieri, Recoba, Totti, Batistuta, Nakata och Del Piero drar in ungefär hälften av vad spelarna i Serie A tjänar tillsammans.

Bäst betald av alla i Italien är Gabriel Batistuta. Argentinaren gjorde sex mål förra säsongen. Roma gav honom 94 miljoner kronor för besväret. Det är nästan 16 miljoner per mål.

Desperat behov av TV-pengar

Lönekostnaderna håller på att driva de italienska klubbarna i konkurs. Det är därför som ett jättegräl om sändningsrättigheterna har burit ut och gjort årets ligapremiär till historiens mest kaotiska. Problemet är att alla klubbar inte har lyckats sälja TV-rättigheterna till sina hemmamatcher.

Till skillnad från de flesta andra europeiska länder, för var och en av Serie A-klubbarna egna förhandlingar med TV-bolagen. Medan det är Svenska fotbollsförbundet som sköter och tecknar alla avtal rörandes sändningsrättigheterna till allsvenskan, är det i Italien upp till varje klubb att själv förhandla fram ett sånt bra avtal som möjligt för sina matcher.

Varför allt rasade samman just nu beror bland annat på att det statliga TV-bolaget Rai, som visat höjdpunkter från ligan i 40 år, inte längre vill sända italienska cupen. Därför vill Rai betala hälften av de 820 miljoner som bolaget betalade förra säsongen. Inte heller satellitkanalerna Tele+ och Stream är beredda att lägga upp de 93 miljoner kronor om klubbarna vill ha för att sända ett visst antal matcher. Klubbarna tycker i sin tur att kanalernas erbjudande på 42 miljoner är ett skambud.

Självförvållat problem

Det är inte första gången som fotbollsklubbarna i Italien har ebb i kassan. Bubblan sprack för fler år sedan, men få har märkt det.

-Det måste till en helomvändning. Och den måste komma från klubbarna som under fler år har levt över sina tillgångar. Felet är inte att de har låtit Christian Vieri köpa en Ferrari eller Ronaldo en egen ö. Problemet är att de har gjort en rad mediokra spelare och agenter till miljonärer, säger ekonomen Marco Rossi som studerat löneutvecklingen från Serie A och ner till division C2.

Han fortsätter:

-Fixstjärnorna lockar till sig publik och sponsorer, men ingen köper säsongsbiljetter för att se en medelmåtta spela. Och då kan denne medelmåtta inte tjäna 20-25 miljoner om året. Det har klubbarna inte råd med.

Italienska fotbollsförbundet ville för två år sedan införa ett lönetak för spelare och tränare. Klubbarna borde ha jublat, men istället lät de via Parmas president Stefano Tanzi hälsa att ingen hade lust eller råd att avstå från de stora stjärnorna. Hur den skenade löneutvecklingen skulle hejdas visste de inte.

Marco Rossi tror inte att ett lönetak automatiskt skulle sänka lönerna.

-Om det ska ha nån effekt måste alla vara beredda att respektera det. Personligen tror jag det blir svårt. Och i sådant fall skulle ett tak bara leda till hemliga avtal och löner som betalas ut under bordet. Situationen skulle kunna bli ännu värre än vad den är i dag, säger Marco Rossi.

Milans president Adriano Galliani är också orolig.

-Lönerna i Serie A har fördubblats sedan 1998. Vi måste hitta en ny form av lönesättning, sade Adriano Galliani vid en presskonferens i Milano i augusti.

Rivaldos bonus rätt melodi?

Adriano Galliani, som sedan två månader tillbaka också är Ligapresident, var mannen som såg till att Rivaldo fick sänkt lön när denne i somras gick från Barcelona till Milan. I Spanien tjänade brasilianaren 69 miljoner kronor, varav 56 var lön och resterade inkomster kom från diverse reklam- och sponsorsavtal.

I Milan ligger 30-åringens lön på 46,5 miljoner kronor. Samtidigt ryktas det om att Rivaldo har en framgångstrappa inskriven i kontraktet, det vill säga en bonus som höjs ju bättre han och Milan spelar.

Det här skulle kunna vara rätt metod. Spelarnas fackförbund, Aic, kallar det flexibilitet. Organisationen är positiv till att låta en del av lönen baseras på mål som klubben och den enskilde spelaren sätter upp tillsammans inför säsongen. En form av prestationsbaserad lönesättning.

-Klubbarna hävdar att de förlorar upp till 40 procent i intäkter när framgångarna uteblir. Vi menar att det rör sig om ungefär 20 procent och att klubbarna har rätt till viss ersättning för bortfallet, säger Leo Grosso, viceordförande i Aic.

Men tro inte om en spelare som inte gör mål automatiskt för lönen sänkt med en femtedel.

-Varje sänkning måste spelare och klubb har kommit överens om i förväg, säger Leo Grosso.

Kallt bemötande

Klubbarna får återigen lita till spelarnas goda hjärtan. Med tanke på det kalla mottagandet från andra spelare som internisterna Recoba, Ronaldo och Vieri fick i juli när de självmant sänkte sina löner med fem procent, ska ägarna inte hoppas på för mycket.

Den minst bitska kommentaren stod Lazios Sinisa Mihajlovic för. Han tyckte att klubbarna skulle sänka lönen för den som är singel och höja den för den som har familj.

-Då skulle man också lösa problemet med att de få barnafödslarna, förklarade serben.

För den som är van vid ett liv i lyx kan det vara svårt att acceptera att guldrushen snart är över. Den förre italienske presidenten Francesco Cossiga har lagt fram ett lagförslag som, om det går igenom, skulle tvinga regeringen att ge Rai 465 miljoner kronor så att TV-bolaget har råd att sända fotbollen.

Förslaget, förklarar Cossiga ironiskt, är bra för det garanterar "nivåer på spelarlönerna som gör att den privata konsumtionen av lyxbilar, yachter och juveler inte skulle minska" i landet.

Shoppar för fem miljarder

Ironin till trots. Francesco Cossiga är inte helt fel ute. Banca Populare i Milano uppskattar att spelarna i Serie A, som tillsammans tjänar sju miljarder kronor om året, shoppar för fem miljarder och investerar två. Med en medelålder på 27 år spenderas mycket på bilar, motorcyklar och stora båtar. Två tredjedelar av stjärnorna köper också aktier och obligationer, medan en tredjedel föredrar att investera sina pengar i fastigheter.

I år blir miljonerna som ska placeras färre då klubbarna har försökt att hålla tillbaka spelarlönerna. Bäst har det gått för Parma som fått ned lönekostnaderna med över 40 procent. Tomas Brolins forna klubb betalade förra året ut 809 miljoner kronor i löner till sina spelare.

I år räknar klubben med att siffran stannar vid 465 miljoner. Av dem hamnar 88 i Hidetoshi i Nakatas ficka. Juventus och Inter har ligans dyraste trupper. Båda väntas betala ut 921 miljoner i löner till spelarna kommande säsong.

Nykomlingen Empoli är ligans snåljåp. Bara 42 miljoner kronor får lagets spelare dela på. Det är 6,5 miljoner mindre än vad Andrej Schevchenko, världens 20:e högst betalda spelare, ensam drar in under ett år.

© ANNIKA CARPMAN