Hugo Sanchez kullerbytta är en klassisk målgest. Likaså Baris tåg där spelarna som kryper på alla fyra efter varandra på planen. Eller Bebetos nyfödda dotter som vaggas av de brasilianska landslaget.

Vem minns inte bilderna på Sevilla-spelaren Fransisco Gallardo som i slutet av förra året kastade sig över målgöraren och "bet" honom mellan benen. I dag är målgesterna en del av fotbollen. Varje målskytt med självaktning har en gest som han antingen uppfunnit själv eller knyckt från någon annan.

Det finns spelare som firar sina mål ensamma. Marco Van Basten gjorde en enkel dans när han nätade på San Siro. Andra vill ha med sig hela laget i en kollektiv gest. Ruud Gullit sprang baklänges och manade med händerna på lagkamraterna att delta i firandet. Jürgen Klinsmann och det tyska landslaget kastade sig ned i gräset och gled fram på magen med armarna utsträckta.

Ibland övergår glädjen till rena raseriutbrott. Marco Tardellis skrik i VM-finalen mot Västtyskland 1982 har blivit en historisk målgest. Efter att ha gjort 2-0-målet sprang italienaren som en galning och viftade med händerna i luften och skrek "Goool!" så att alla 80 000 åskådarna på Santiago Bernabeu Stadion i Madrid hörde. Fyra år senare satte Maradona ansiktet mot TV-kameran och skrek ut sig glädje på samma sätt.

Brasilianare en av pionjärerna

Målgesterna kom till Europa i början av 1980-talet. Det var då som skyttekungarna började utföra små ritualer efter att de hade gjort mål. Framför allt var det spelare från Sydamerika som hade för vana att fira.

En av pionjärerna var brasilianaren Jorge dos Santos Filho, kallad Juary, som hösten 1980 skapade en ny trend i Europa. Juary spelade i italienska Avellino och efter varje mål sprang han bort till hörnflaggan för att utföra en egenhändigt komponerad dans. Den lär ha sett ut som en blandning mellan samba och salsa.

Innan Juary kom till Avellino var ett mål inte mycket mer än en boll i nätet som firades sparsamt.

Sparsamt firande förr

När Alcidi Ghiggia 1950 skönt in bollen som gjorde Uruguay till världsmästare skapade han landssorg i värdlandet och tillika finalmotståndaren Brasilien. Men några krusiduller efter målet ägnade han sig inte åt.

Samtidigt som 50 besvikna brasilianare tog livet av sig, belönades målskytten Ghiggia med en klapp på axeln av lagkamraterna.

På 1960-talet började målskyttarna springa runt med armarna i luften. Kurt Hamrin överraskade dåvarande Västtyskland när han i VM-kvalet 1964 kvitterade till 1-1 i matchens slutskede och sedan höjde höger arm och slog ut den mot publiken i Berlin. Därmed var en ny målgest skapad.

Två år senare slog Geoff Hurst knock på såväl Franz Beckenbauer som hela Västtyskland när England blev världsmästare. M en efter själva målet nöjde sig Hurst med att lyfta ena armen i luften som Hamrin hade gjort.

Andligt firande av brasilianska laget

Också under större delen av 1970-talet var glädjen relativt kontrollerad. Gigi Riva ansågs vara spektakulär, men italienaren gick aldrig längre än till att höja armarna och vända huvudet mot himlen för att tacka Gud.

Bara vänsterbacken Karl-Heinz Schellinger visade hur glad han var under VM i Mexiko 1970. Schellinger gjorde 1-1-målet mot Italien som tog tyskarna till förlängning. Efter 90 minuter lade han sig utmattad ned på marken och lagkamraterna kastade sig över honom. Det var då som någon jämförde glädjen över ett mål med en orgasm.

I slutet av 1970-talet lanserade brasilianarna ett nytt och mer andligt målfirande. De böjde sig ned med knäppta händer och böjt huvud för att tacka Gud. På 1980-talet skulle en hednisk variant, där målskytten sprang med armarna i luften mot supportrarna för att knäböja och sedan göra korstecknet, bli på modet i Sydeuropa.

Började på 1980-talet

Dagens målgester har sina rötter i 1980-talet fotboll och brasilianaren Paulo Roberto Falcão.

Falcão var bland de första som för 20 år sedan började hoppa över reklamskyltarna och jublandes springa mot hemmafansen på Olympiastadion i Rom. Roberto Pruzzo, Romas främste målskytt genom tiderna, gjorde 1986 något liknande. Han hoppade och sprang för att sedan slita av sig tröja och vifta med den i luften.

Fabrizio Ravanelli studerade gesten noga framför TV:n hemma i Ravenna och kom på 1990-talet med en modernare variant: tröjan uppdragen över huvudet så att undertröjan med sponsorns logotyp syntes.

En tidsenlig anpassning med tanke på vilken miljardindustri fotbollen är i dag.

Ingen kan glömma Fowler

Robbie Fowler i derbyt mot Everton kommer nog de flesta ihåg. Det var då som engelsmannen böjde sig ned och låtsades sniffa på den vita kortlinjen likt en kokainist. Drygt 45 000 personer så honom göra detta.

Fowler trodde att han hade kommit på en ny målgest. Det hade han också, men den gav honom fyra matchers avstängning och dryga böter.

Det senaste decenniet har tillhört uppfinnarna. Återstår att se vad tvåtusentalets fotbollsspelare har att erbjuda i underhållningsväg.

© ANNIKA CARPMAN