Den första supporterklubben inom italiensk fotboll grundades 1968. Medlemmarna där levde efter en hederskodex som i dag är borta. Våld, vänskapsband och osynliga ledare kännetecknar den machovärld som nu intar San Siro, Olimpico, Delle Alpi och de andra arenorna om söndagarna.

Det var inga riktiga Torino-supportrar som för några veckor sedan kastade in tårgasgranater från läktaren på Stadio Delle Alpi i Turin och tvingade domaren att bryta matchen mot Milan.

Det var 50-60 oorganiserade fans som stod för våldsamheterna inne på Delle Alpi. Problemet är i dag att många italienska supporterklubbar har fått en svans av löst sammansatta bråkstakar som saknar både ledare och förstånd. Så var det inte på 1960-talet när de första supporterklubbarna bildades.

Den första gruppen italienska ultras, Fossa dei Leoni del Milan, grundades 1968 och fick sitt namn efter Milans gamla träningsanläggning. Året därpå bildade lokalkonkurrenten Inter Boys S.A.N. och sedan 1970-talet har alla lag i Serie A minst en egen supporterklubb.

Förr var medlemmarna fotbollsintresserade killar, främst från medelklassen som antingen studerade eller hade studerat vid universitet. Många gånger var det ett gemensamt interesse för politik som förde dem samman. Högersinnade drogs till bland annat Lazio, som är ökänd för sina fascistiska fans, medan i norr förenades västersympatisörer under Venezias färger.

Studentuppror, strejker och Röda Brigaderna

I Italien präglades stora delar av 1960- och 1970-talen av ett politiskt medvetande med studentuppror, strejker och terroristgruppen Röda Brigaderna som dominerade samhällsdebatten. En verklighet som också märktes inne på fotbollsläktarna. Men trots olika politiska uppfattningar var det sällan bråk inne på arenorna. Det berodde på att 1970-talets supportrar levde efter en hederskodex som sade nej till vandalisering av bilar, barer och bensinstationer.

Inte heller slagsmål där tjugo personer överföll en var accepterat. Däremot var det tillåtet med slagord, knivar och slagsmål. Viktigast var att det var rättvisa bråk på lika villkor och att ingen utomstående kom till skada.

Alla supporterklubbar hade en capotifo, en karismatisk klackledare, som bestämde vad fansen skulle göra och inte göra. Il capotifo ledde körsången under matcherna, organiserade utsmyckningen av läktarna samt ordnade prov som nya medlemmar fick göra för att visa att de var värdiga klubbens färger.

Så höll de italienska supportrarna på fram till mitten av 1980-talet. Då förändrades supporterklubbarnas sammansättning. De högskoleutbildade männen ersattes av knivbeväpnade killar i 20-årsåldern som inte lyssnade på vad il capotifo sade.

Förändring på 1980-talet

På 1980-talet försvann il capotifo, medelåldern sjönk och nya underavdelningar uppkom inom supporterklubbarna. Dessa arbetade var för sig och bestod till största delen av småligister som ville visa hur farliga och elaka de var. Vapnen var till för att sätta sig i respekt gentemot rivaliserande fans eller hindra någon ifrån att säga något negativt om favoritlaget.

Sedan slutet av 1980-talet har många supporterklubbar fått en lång svans av löst sammansatta underavdelningar vars medlemmar många gånger är lika intresserade av att slåss som av att titta på fotboll.

De lyckas inte provocera motståndarna till slagsmål lika ofta som de skulle vilja. Mycket på grund av att polisen för de mesta lyckas håll de olika supportergrupperna, och dess "svansar", åtskilda under och i samband med matcher. Trots att flera personer har skadats allvarligt och ett tiotal till och med dödats när rivaliserande gäng drabbat samman gillar de inte att polisen lägger sig.

"Låt oss hållas, vi slåss men vi dödar inte" löd banderollerna som svepte in arenorna i Italien veckan efter att en Milan-anhängare 1995 hade knivhuggit ett Genoa-fan.

De nya underavdelningarna har förändrat supportervärlden i Italien. Förr var det vanligt att klackar med samma politiska åskådning höll ihop och slogs mot andra. Men pakterna har blivit mer invecklade och fungerar inte längre på samma sätt även om högertriangeln Verona-Inter-Lazio fortfarande är bittra fiender till vänstern i Modena-Venezia-Pistoia.

Vänner och fiender

Vänskapsbanden mellan olika supportergäng är i dag komplicerade. En väns vän är en vän och en fiende till en vän är en fiende. Därför håller trion Sampdoria-Parma-Verona ihop. Verona gillar också Inter men avskyr Milan då den är en fiende till vännen Inter.

En fiendes vän är en fiende. Parma ser Bologna som en fiende då klubben är vän till Cesena. Och Parma-fansen tål inte Cesena-supportrarna.

Fiende till en fiende är en vän. Fiorentina och Torino är vänner på grund av det gemensamma hatet mot Juventus. För Torino-fansen vore det otänkbart att inte avsky lokalkonkurrenten Juventus, medan Fiorentina-supportrarna ännu är arga för att Juve tog Roberto Baggio från klubben 1990.

Vänskapsbanden kan ställa till problem men också bjuda på ett gott skratt. När Milan och Cagliari möttes på Sardinen för några år sedan passade ett par Milan-anhängare på att stjäla en banderoll från Cagliaris Skonvolts. På färjan tillbaka mot fastlandet hängde de upp banderollen likt ett krigsbyte så att alla passagerare kunde se den. Det tog Skonvoltos tre dagar att hämnas.

När italienska landslaget hade en samling på Sardinen dök de förödmjukade Cagliari-supportrarna upp med en banderoll som det stod "Brigate Rossonere" på.

Brigate Rossonere är en av Milans största supporterklubbar. Banderollen hade Cagliari-anhängare fått låna av Inter-fansen. De hade i sin tur fått den från Verona-anhängare som hade tagit den från Milan för att ge till Inters supportrar att använda under derbyt på San Siro.

Varje tillfälle som ges att förnedra ärkerivalen Milan är värt att ta, resonerade Inter-fansen och lånade ut "krigsbytet" till öborna på Sardinen.

Ledarna har försvunnit

Supporterklubbarna håller på att delas upp i mindre enheter som ingen har kontroll över. Sedan il capotifo försvann finns det inte längre en ledare som alla lyssnar till. Därför får vi vänja oss vid att med jämna mellanrum läsa i tidningen om hur till exempel någon varit nära att förlora synen för att han blivit anfallen av någon med en lie, som hände när ett Perugia-fan attackerade en Milan-anhängare på stadion i Perugia 1999.

Av den nära en halvmiljon människor som följer Serie A på plats på San Siro, Olimpico, Delle Alpi och de andra arenorna runt om i Italien varje söndag är dock fortfarande "ligisterna" i minoritet. För merparten är det fotbollen som lockar.

© ANNIKA CARPMAN